Sanning, själ och smärta
Så här är det; jag älskar att sprida glädje och ser mig själv som en lycklig människa. Men sanningen är att för tillfället är fröken hoppa-upp-ur-sängen-med-ett-leende-på-läpparna-varje-morgon snarare fröken vakna-med-en-smärtsam-klump-obehag-i-magen-utan-lust-att-krypa-ur-sängen.
Jag bläddrar igenom min facebook-feed och citaten jag möts av, de som normalt gör mig alldeles varm och hoppfull känns nu klyschiga och långt ifrån sanna.
”Don’t cry because it’s over, smile because it happened”
”The more you think loving thoughts, the more you see love everywhere”
Jag försöker och försöker göra dem till min sanning. Jag tänker på allt jag är tacksam över. På allt jag har och har fått. På allt jag är och på allt jag varit. Jag känner tacksamheten i mitt hjärta, men klumpen i magen finns kvar. Jag går upp ur sängen, jag skrattar och dansar mig genom min vardag. Jag sliter som ett djur för att hålla smärtan i från att styra mitt liv. Och det gör den inte, men den finns där. Som en skvätt svärta i mitt ljusa liv. Jag är grå.
There is no coming to consciousness without pain.
People will do anything,
no matter how absurd,
in order to avoid facing their own Soul.
One does not become enlightened by imagining figures of light,
but by making the darkness conscious.
– Carl Jung
Amen!! Det här är det mest ögonöppnande citatet jag någonsin sett. Det ligger så otroligt mycket sanning i det. Livet är inte alltid en dans på rosor, och även om jag är en stor förespråkare av att se det ljusa i saker och att möta allt med kärlek så tror jag att vi ibland måste erkänna för oss själva när någonting gör ont. Att vi blivit sårade eller att vi sårat oss själva. Det är inte ett misslyckande eller något skamligt. Det är livet.
Att vara en medveten människa är för mig att söka efter sanningen. Oavsett vad. Och sedan helt orädd möta den. Utan att döma den som rätt eller fel. Jag tror att det är först när vi gör det som vi verkligen kan leva i harmoni med oss själva och världen.
Jag tycker därför att vi ändrar
”Don’t cry because it’s over, smile because it happened”
Till
Gråt hur mycket du vill.
Låt smärtan få finnas där och omfamna den.
Som en våg som väller över dig kommer den dra sig undan,
precis som vattnet ebbar bort.
Ge dig själv tid och kärlek att läka.
Sen kan du le och vara tacksam.
Ta till vara på allt du lärt dig så du inte gör om samma misstag som fick dig att känna smärta från första början.
Vad tror ni om det kära läsare? Eller kanske borde vi inte alls leva med smärtan? Kanske borde vi lyssna mer på Eckhart Tolle och bara se smärta som en illusion och osanning, något som håller oss ifrån upplysning och vårt sanna jag?
Jag vet inte. Men jag vet att det hittills inte funkat för mig.
Låttips för en grå dag: Kultiation med låten Mörk är natten innan gryningen
