Jag vill börja med att råda alla som är sugna på att lära sig huvudstående att rådfråga sin lärare först. Är du och din kropp verkligen i stadiet att prova? Släpp egot och var ärlig mot dig själv.
Sirsasana kräver ett stort mått av kroppskontroll, balans och styrka. Det finns en risk med att lägga belastning på en av kroppens relativt sköra kroppsdelar, nacken. Målet är att ju mer du praktiserar få desto mindre vikt eller ingen alls på huvudet.
Alla går sin väg, och Sirsasana A eller Salamba Sirsasana skulle nog många hävda att är den säkraste formen av huvudstående (när du har händerna knäppta vid huvudet). Då du har hela underarmarna i mattan som kan bära vikten. Jag håller med, och det är dit du vill sträva. För mig var det dock en svårare variant än tripod headstand.
Första gången man lägger någon form av vikt på huvudet känns det konstigt och ovant. Det är okej, ge dig själv tid att vänja dig. Jag spenderade några minuter om dagen i ungefär en vecka så här;
Här är mina händer en aning för långt ifrån huvudet, du vill ha en 90 graders vinkel vid armbågar och handleder. Detta för att få partiet vid övre ryggen och axlarna så stabila som möjligt. Du vill verkligen pressa ner vikt i händerna. Händerna är axelbrett isär och armbågarna direkt över handleder. Promenera fötterna så nära du är bekväm med. Stanna där med fötterna i marken.
Efter ett tag, märkligt nog, började mina fötter kännas lättare och lättare och jag lyfte upp knäna på armbågarna.
Ett knä kan vara tillräckligt till en början.
Sedan kan du placera båda knäna på dina överarmar. Jag spenderade ytterligare några dagar så här, några minuter innan eller efter jag tränat, när jag kokade spaghetti eller innan jag skulle sova. Det tog ett tag att känna sig säker och stabil. Gör du saker när du är rädd är risken stor att det går fel, ta då istället och backa tillbaka och ge dig själv mer tid.
Mina ben började efter ett tag lyfta sig själva, låter kanske flummigt och svårt att förstå om man inte själv upplevt de. Det var dock mer min kropp än mitt sinne som lyfte knäna. Wow vilken känsla det var. Dock kom jag aldrig längre än bilderna ovan, troligen hade jag inte fått höften tillräckligt mycket över axlarna för att jag skulle orka. Så mitt tips är att låta knäna lyfta från armarna, kanske bara sväva en centimeter ovanför till en början. Sätt sedan ner dem igen. Vila i barnet några andetag. Repetera. Ha inte för bråttom med att få fötterna högt upp, du vill ha full kontroll över din kropp.
Kom kanske lite högre med benen för varje försök. En dag tog jag en strap runt överarmarna, så jag inte kunde göra annat än hålla linjeringen. Och voops så fick jag benen hela vägen upp. Kanske inte spikrakt upp och fötterna nuddade knappt varandra. Men lyckan var total. Sen var det bara att fortsätta öva.
Kicken du får av att gå upp i huvudstående för första gången kan göra att du vill hoppa upp och skrika jippie. Gör inte det. Spendera istället fem till tio lugna andetag i barnets position.
Än idag jobbar jag med att pressa armbågarna mot varandra och använder mig mycket av uddiyana bandha för att hålla posen. Att stanna länge i sirsasana, upp emot 8 minuter, kräver mycket mental styrka och är en väldigt intensiv form av meditation för mig.
Ha så kul och var försiktig! Med kärlek /J
