Home Om yoga Meditation – en av yogans bortglömda grundstenar

Meditation – en av yogans bortglömda grundstenar

by Milan

Yogas bortglömda grundstenar, del 3: 

Meditation 

[fusion_builder_container hundred_percent=”yes” overflow=”visible”][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”no” center_content=”no” min_height=”none”]

Meditation i Siddhasana och Bhajravi mudra (Dhyana mudra)

Meditation i Siddhasana

Bland yogaövningar som ser bedrägligt enkla ut intar nog meditation en förstaplats. Har man inte kunnat något liknande sedan barnsben? Naturupplevelser, musik, koncentrerad konstnärlig eller kroppslig aktivitet får en då och då att glömma sig själv, tiden, och allt annat, så att en ständig ström av tankar i sinnet upphör. Sinnet blir stilla men samlat, spontant uppslukat av det man har i fokus, allt perifert glöms bort för stunden. Vad är det då för speciellt med meditation? Bland annat teknik och självdisciplin för att påverka den här naturliga processen med viljan, att få den regelbunden och varaktig. Det låter enkelt men tar år av regelbunden övning i vått och torrt. Och precis som med asana är det just en spirande insikt om att allt ”kräver sitt”, att man sår först och skördar sedan, som får en del nybörjare att lägga av i förtid.  

Det enkla som blivit det svåra

I vår tid fäster dessutom etiketten meditation på vad som helst – även på sådant som sätter ramen före innehållet, enligt samma ”logik” som gör yoga liktydig med ”rätt” matta och klädstil… Men även yviga referenser till olika sorters mytologi, livsåskådning, tro, gudavärld, tradition, skola, sekt, land, stad, lokal, personlighet, klädsel, yttre ritual, eller upprepade skutt mellan flashiga meditationsobjekt (yantras, mantras, musik, natursköna platser, visualiseringar) kan avleda från kärnan, från utövandet. Det är det enkla som blivit det svåra i Väst. De skenbart enklaste meditationsteknikerna, de utan meditationsobjekt, t ex Shikan taza (i zen) eller Bortom tomheten (i tantrisk yoga), är svårast att lära. 

Pattabi Jois hade sagt att yoga är ”99 procent praktik och 1 procent teori”. Zenlitteraturen uttrycker det att ”zen handlar om att sitta”. Zenmästaren Rinzai roshis bevingade paradox att en zenbuddhist skall vara ”kapabel att döda Buddha” hade, förutom flera bottnar, en poäng i att ingen tillhörighet, tro, eller kult, kan någonsin mäta sig med egen regelbunden meditation. Med roshi Philip Kapleau’s ord: ”Reading about enlightenment is like reading about nutrition when you’re hungry. Will it fill your belly?” Zen ställer egot bokstavligen mot väggen. Sittande mot en tom vit vägg blir invanda smitvägar ut i tankar och associationer, bort från närvaron i kroppen och i nuet, helt uppenbara. Också Bhagavad Gita återkommer till outtröttlig osjälvisk övning och ett vaket men iakttagande förhållningssätt, bl a i Gita 4-18, ”He who seeth inaction in action and action in inaction, he is wise among men”. Så kunde t ex intensiv träning av asana (eller av budo, bågskytte osv i Zen-tempel) bli avspänd koncentration, och meditationspasset bli en stilla handling. 

Inåtvändhet?

Då och då möter man fortfarande en gammal seg och opåläst invändning mot meditation som något alltför inåtvänt för Västvärlden, något som inte hör hemma i Nordens storstäder där ju religioner för länge sedan spelat ut sin roll. Men att damma av ”inåtvändheten” och ”religionen” är att blanda bort begreppen. En gemensam nämnare genom tiderna har faktiskt varit att meditation varvats med fysiska övningar och med manuellt eller konstnärligt arbete. Alltså inte frånvaro från vardagen utan tvärtom, mer närvaro. 

Fördelen med de fysiska inslagen, t ex asana, är dels att de förbereder kroppen och sinnet för meditationen vilket minskar risken för olika felsteg, dels att de förenklar uppföljningen för läraren. Om allt skulle handla uteslutande om att öva sinnet skulle läraren bli helt beroende av att eleven i en handledningssituation lyckas ge en ärlig verklighetstrogen beskrivning av sitt meditationspass, i och med att övningen inte syns utifrån (zen kringgår problemet genom att göra även synliga inslag som kroppshållning och andning till en del av meditationen).    

Dhyana

Tidigare gjorde man skillnad i språket på meditation och meditation, att öva upp ledig koncentration och ”one-pointedness” resp att utöva djupmeditation hette olika (yoga: Dharana – Dhyana, zen: Joriki – Zazen). Det är den senare (dhyana) som vid daglig utövning nystar sig ner till ens innersta och till livets kärna. Det spelar ingen större roll vad skolan och övningen kallas – dhyana (sanskrit), chán (som dhyana kom att uttalas norr om Himalaya) eller zen (som chan förvandlades till i japanskan).

 Det blir lättare om aktiviteten, situationen, platsen, meditationsobjektet (om man har ett) hålls fria från associationer, för att minska på mentalt ”bråte” som utmanar uppmärksamheten genom att passera revy i början av varje meditationspass. Därför har inramningen i framförallt zen hållits påfallande enkel och fri från prål. Zentraditionen är inte ens teistisk, så inte heller ”religionsstämpeln” håller. Att ha satt meditationen främst handlar inte om tro i vanlig mening. Bara om tillit till vägen, till sättet, till att tekniken fungerar, något som underbyggs dag för dag med egna erfarenheter. Inte mer konstigt än tillit till carving-tekniken på skidor eller stapling-tekniken i huvudstående. Man provar, finslipar, slipas, inser själv. Också i Väst finns meditationsskolor som t ex norska Acem som föredrar psykologins språk och förklaringar framför religionens. Inom yrken med höga krav på omdöme och reaktionsförmåga (flyg/rymd mm.) har det även gjorts tester och längre studier med kontrollgrupper för att mäta effekten av olika sorters (daglig) meditation.

Lika gammal som människan

Meditationens historia är minst lika gammal som människans. Hur mycket däggdjuren ägnar sig åt meditation är en definitionsfråga, men det går att hitta likheter som t ex att hjärnvågorna hos vissa djur ”varvar ner” då och då, ungefär som när hjärnvågorna i en mänsklig hjärna under meditation går ner till alfa-rytm. Meditation är äldre än världsåskådningar, religiösa system, eller filosofi. En högst subjektiv personlig iakttagelse är att ju mindre religiösa inslag i en meditationsskola eller tradition, ju mer praktiskt instruktiv blir den så snart det handlar om att lära och fördjupa användbar meditationsteknik. Även i tekniken går det att hitta beröringspunkter mellan olika skolor. Men det får bli nästa inlägg. 

Milan, yogalärare (över 30 års erfarenhet av yoga och meditation)

Egen hemsida »

Yogayamas hemsida »[/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]

Vi använder cookies för att förbättra och anpassa upplevelsen samt för att analysera besökstrafiken. Genom att använda hemsidan godkänner du användningen av cookies. Jag godkänner Läs mer