I mitt arbete som yogalärare och kroppsterapeut arbetar jag huvudsakligen med människor som blivit diagnostiserade med olika former av ätstörningar. Jag har föreläst och hållit workshops på diverse ätstörningskliniker och föreningar runtom i Sverige, omskrivits och skrivit i de flesta hälsomagasin. Nog har jag ett engagemang i psykiatrin och det som sägs och händer runt bemötandet av och diskussionen runt ätstörningsproblematik.
Om och om igen får jag från elever, läkare, media, debattörer och andra insatta höra om hur det ”ska” gå till. Människor pratar om ätstörningar och ”smalidealet” (även känt som size zero) som något dåligt. Människor med bulimiska problem skäms över sina problem och vet att det som de gör är FEL. Tallriksmodeller uppmuntras dock, måltider på bestämda tider är rätt och det ska vägas och mätas för att nå ”normalvikt”.
Inom den österländska filosofin, som yogan är en del av, talas det om hur det vi upplever bara är sinnets konstruktioner. Att vi människor kommer upp med alla dessa idéer om rätt och fel, vare sig det är size zero eller normalvikt, hetsätning eller tallriksmodeller, är bara för att vi i våra sinnen sätter upp dessa mallar som vi tydligen måste hålla oss inom för att inte betecknas som fel. På samma sätt som begreppet ”perfekt” varierar från person till person och därmed inte finns i någon bestämd form, så gör heller inte ”rätt” och ”fel” det. Dessa påståenden fyller oss bara med skam och skuld för att vi inte är det där upptänkta ”rätt”. Varför berättar inte någon om sina hetsätningar? Vad har vi att skämmas över?
Är vi här för att leva, följa våra hjärtan och finna en förening med allt, eller för att passa in i mallar? Så länge vi målar upp ”rätt” och ”fel” skapar vi dualitet och rädsla för gemenskap. Gemenskapen finns hela tiden, mallarna för hur det ”borde” vara bygger väggarna mellan oss.
Livet är till för att levas, i att bara vara i det som är.
