”Jag var blind” – yogisens kärleksbrev till sin kropp

Tar du din kropp för givet? Blir du aldrig nöjd? Har du gett den alldeles för många tveksamma blickar, missnöjda klämtag, taskiga ord och dumma tankar om att den inte är fin och bra som den är? Hur mycket kärlek ger du till din kropp egentligen? Din kropp kan aldrig få nog, de flesta ger den alldeles för lite kärlek. Det kom ett kärleksbrev till redaktionen, till en kropp. Här kan du läsa hur yogan fick in yogisen Victoria Carp på andra tankar!

Hallå Kroppen!
Hur är läget? Allt bra? Det verkar så, men jag vill ändå fråga, för jag kan ju faktiskt inte ge dig för mycket uppmuntran och omtanke. För det förtjänar du! Dag in och dag ut släpar du omkring på mig. Jag med mitt lite lynniga sinne, med tusentals känslor om dagen som visar sig genom dig. Och du står ut. Du hjälper mig att kanalisera känslorna, att stabilisera dem i takt med tankar och rörelser. Du är en stor del av den helhet som är jag.

Kära kroppen, om du bara visste hur mycket jag uppskattar dig! Visst, vi pratar mycket mer nu för tiden, men jag kan fortfarande få slängar av dåligt samvete från den tiden för längesen när jag behandlade dig som om du klarade dig själv, och tog dig för givet. Sena nätter, långa arbetsdagar och alldeles för mycket berusning. Som tur var skärpte jag till mig (trodde jag), och började träna. Hårt. Hårdare. Hårdast. Visst, du reagerade bra på det, du blev starkare och fastare och mer funktionell, men jag behandlade dig ändå som skit med min inställning att jag “aldrig ska bli FÖR nöjd, för då kommer man aldrig vidare”. Herregud, du som slet så varje dag. Upp innan kl 5 på morgonen, lyfte tunga, tunga vikter, svettades och smärtade. Och där satt jag och såg till att aldrig bli “för nöjd”. Så otacksamt och fult av mig.

Men så fann jag till slut min väg. Eller snarare: vår väg. Jag vet inte om yogan fann oss, eller om vi fann den, men jag landade, och i precis rätt tillfälle, som om du bara väntade på tillfället, så mötte du mig halvvägs och vi kunde börja kommunicera med varandra. Ja, jag vet, du försökte hela tiden komma fram till mig, men jag var så blind då mitt bland alla vikter och jakten på definitioner och allt var det var. Men nu är vi här! Du, jag och själen. Alla tre i ett och samma liv, på samma våglängd. Äntligen!

Så tack, kroppen lilla. Tack för allt slit du orkar med, tack för alla hinder du tar mig över. Tack för din snabba respons, för att du visar vägen så fort jag hamnar snett eller gör helt rätt. Tack för att du utvecklas med mig, hinner ikapp och väntar in. Tack för att du jämt och ständigt motbevisar mig när jag tror saker är omöjliga. Och förlåt för allt. För alla tveksamma blickar, för allt missnöjt kläm, för alla glåpord, dumma tankar och negativa energier. Jag blir bättre hela tiden, tack vare dig. Och när jag råkar trilla tillbaka i lite dåliga mönster, så kom ihåg att det bara är tillfälligt, och att jag alltid uppskattar dig så ofantligt mycket! Du är så inspirerande och du fascinerar mig varje dag med din styrka, rörlighet, ditt samarbete och din förmåga att läka.

Du är helt enkelt bäst, och jag är så glad att vi äntligen hittade varandra! Jag är verkligen lycklig att du och jag ska följas åt hela livet.