Det som är fantastiskt med att ta yogafilosofin från yogamattan ut i världen är att det alltid finns områden där vi har saker att lära om oss själva. De senaste dagarna har jag funderat lite på den senaste yogaklassens tema: om att våga vara den du är, visa den du är, att vara ärlig mot dig själv, fullt ut. Även om jag tycker jag är mig själv, och visar vem jag är för det mesta, finns det fortfarande områden i livet där det är svårare än andra.
Det jag försökt komma fram till denna vecka är: i vilka situationer förställer jag mig på något sätt, och försöker förbättra den jag är, göra mig till på något sätt.
En sak jag insett är att jag inte riktigt vågar släppa fram hela mig när jag ska träffa en ny människa, som vid första dejt. Jag sminkar mig lite mer, tittar mig i spegeln mer, luktar mig under armarna och ägnar lite mer tid till vad jag ska ta på mig. Men det gör väl de flesta. Vi vill göra oss så attraktiva som möjligt, skapa en fin mask med förhoppningar om att denna människa ska tycka om oss mer. Ifall ifall…
Men det är ju inte så konstigt eftersom du, precis som jag, säkert fått höra mer komplimanger när du ansträngt dig lite? För vem går på dejt osminkad, ofräsch och i mjukisbyxor?
Jag menar inte att det är fel att göra sig fin, det är också viktigt ibland. Men det jag vill komma till är att det som gör att jag känner mig mest attraktiv är när jag har gjort en riktigt skön yogaklass. Jag lovar, det är sant. När jag känner att mitt inre strålar, när jag är mer medveten om mitt inre än om mitt yttre. Då kan jag fortfarande fixa mig, men tappar inte fokus på det som egentligen är det viktiga. Dessutom blir jag mycket med avslappnad, och i skrivandets stund tänker jag att det är det som det handlar om, för då kan vi vara oss själva fullt ut, eller?
Hur gör du och när är du inte riktigt dig själv?
