Så många gånger innan har jag försökt men inte riktigt varit där. Vetat allt det här med att smärtan vill säga oss något, och att det är kroppen som försöker tala om något. Imorse var jag på en yogaklass med grundaren till yogastudion Radiantly alive, här i Ubud, Bali och varje gång jag skulle sträcka ut mitt vänstra ben gjorde det ont. Skit också, tänkte jag som förstod att jag rivit upp en gammal skada. För flera år sedan översträckte jag min hamstring, och efter mycket yogaterapi trodde jag att det äntligen var läkt. Tji fick jag. Allt yogande här på Bali har gjort att skadan rivits upp igen.
Men för första gången brydde jag mig inte ett dugg att jag inte kunde göra så mycket, utan fick anpassa ställningarna efter mitt onda ben. Eh – att komma in trikonasana the ashtanga way – no chance. I slutet kunde jag knappt stå på mitt vänstra ben och hålla det rakt. Men det kändes okej. Och nu kunde jag se gåvan i smärtan, att det är en fantastisk möjlighet att öva på och öka medvetenheten. Så fort jag släpper uppmärksamheten och riktar fokuset utåt är kontakten förlorad. Och därefter kommer smärtan. Tack…
Fin balans mellan att krama in och sträcka ut
Efteråt pratar jag med Daniel, och han berättar att han också har haft en hamstringskada (ganska vanligt bland oss yogisar med olika små skador) och att det för honom var en hårfin balans mellan att sträcka ut och krama in.
– Kramade jag in för mycket fick jag ont, och sträckte jag ut för mycket var det likadant, sa Daniel. Han sa också att det gällde att inse var skadan var, om det var i knäet, i mitten eller i fästet högre upp. Jag frågade om det var en bra idé med deep tissue massage nu. Om det är en bra massageterapeut som verkligen vet vad han gör var hans åsikt.
Ville också passa på att säga att det var en fin klass, han var bra på att och vävde in mycket av yogans filosofi och Patanjali yogasutras.
