Har provat SUP- Stand Up Paddle för första gången nu. Har ju velat göra detta sedan jag intervjuade Yoga Girl om SUP Yoga redan 2013 och i somras tänkte jag prova SUP Yoga med Maria Ceroboni i Göteborg men det blev aldrig av. Men nu så. Jag måste säga att det var superkul men jag hade aldrig trott att det skulle vara svårt att hålla balansen och att det skulle väcka så starka känslor. På yogamattan är det ju många som blir rädda när det gäller handstående och att vara upp och ner. Nu förstår jag dem.
Jag är rädd för vatten, för havet. En gång i Indien vad jag nära och drunkna och den rädslan gör sig påmind ibland. När jag skulle hoppa upp på brädan insåg jag att det var ett tag sedan som jag gjorde något läskigt. Kände rädsla för att trilla i. Det blev ett första plask, och så ett andra plask och så den där tredje gången var det inte lika farligt och sen började det blir roligt.
Tänker att det är likadant på yogamattan. Med allt i livet. Sådant som verkar läskigt först är egentligen inte så farligt (oftast). Vi behöver vända upp och ner på oss själva, våra tankar och våra känslor lite. Röra om. Trilla och tillåta oss att vara rädda och falla. Ge oss ut och prova nya saker och utmana oss själva. Oavsett om det är en ny yogaposition eller något stort som att säga upp oss från jobbet och följa våra hjärtan. När man väl gjort det några gånger är det svårare att inte ge sig ut där. Att inte tillåta sig själv att trilla.
Hur kan du utmana dig själv? Vad behöver du göra?
Nu paddlade vi bara och gjorde ingen SUP Yoga men jag försökte göra lite yogapositioner på brädan. Hunden var den som gick bäst. Rekommenderar varmt varmt detta, så roligt och utmanande.
