Han är poeten som skriver om kvinnor som lämnat honom, om meningen med livet och om resan till Indien. Han låter poesins krafter om den blågröna algen fylla raderna som blandas med livet och allt som hände innan.
Det var nog det brända passet och bristen på visumet som fick mig att fortsätta läsa. Om toalettbesöket där passets sidor blandades med saliv i munnen, den indiska mannen som sa att det bästa var att säga att passet var borta men som sedan ändrade sig och sa att det är viktigt att vara ärlig i Indien.
Guru BabaBaba lockar fram skratt
Jag måste erkänna att jag mest var intresserad av de delar av boken som handlade om Indien och mötet med kärleken och hans guru BabaBaba. Kapiteln om Helsingborg och blågrönalgen bläddrade jag förbi i all hast, inte för att de var dåliga, bara för att de andra kapitlen var så spännande att jag inte ville vänta. Som när BabaBaba leder honom in i tantramötet, som Bob går in i med ångest men kommer ut från i ett tillstånd av eufori.
Bob Hansson gör en vacker skildring i sin bok när han visar sin sårbarhet, sin längtan och öppnar upp sitt hjärta.
