Välkomna kära ni, till denna ljuvliga höst och till mina tankar
Mitt tema under hösten är att följa den in i dess magi. Omvandlingarna är i rörelse, det händer något nytt hela tiden, allt i hennes väg omsluts och tas med, utan motstånd. Det följer med.
Det fanns en tid, inte så länge sedan, då det var viktigt för mig, att få in så många yogapositioner jag kunde på den lilla och en och halv timme jag hade. Det var också så jag skulle undervisa, tänkte jag. Det var så jag var skolad.
Yogisarna kommer för att få sig en yogisk genomgång, svettas, stretchas, böjas och vecklas ut. Sedan skulle de få vila till sången av deras andning i samspel med musiken i högtalarna, vår som sommar som höst och vinter. Inget fel med det alls! Jag har älskat det. Men jag har upplevt att jag börjat bli lite långsammare, lite trögare, mer eftertänksam. Mindre asanas, mer andning, mer innerlig upplevelse, mer nyfiket utforskande, och sådant tar tid. Har jag fallit tillbaka på min tröga natur, eller är det bara höst? Jag följer med. Våren kommer i sinom tid med sin energi, med sitt ljus och värme och uppmuntrande utrop till aktivitet.
Och vi får så många välmenande tips för att få upp energin, hur vi trots mörkret och kylan (fastän vi inte haft så mycket sånt i år), kan ställa oss upp och få saker gjorda, vara starka, aktiva. Vi behöver inte falla offer för hösten och vintern! Upp till kamp!
Men hörni, tänk om det helt enkelt inte är meningen, tänk om vi helt motarbetar moder jord även här. Tänk om det inte är så fel att bara göra ingenting särskilt just nu? Inte prestera eller sträva mot toppen av berget, utan bara sitta en bit ner och kontemplera över den magnifika utsikten, och insikten. Tänk om det är OK att känna sig och vara lite trög nu?
Jag menar inte att vi bör slå in oss i en passiv hög och bara vänta ut årstiden, jag menar inte att vi bör gå i ide. Jag menar att det kanske bör finnas mer nedvarvning mellan färre aktiviteter och mindre motstånd mot kroppens alla försök att be om lugn och ro. Det händer ju ändå så mycket nu.
Nog är det inte enkelt att följa Naturens rytm, jag menar, vem tror hon att hon är som kan komma och styra med vår kalender och våra rutiner, med vår harmoni? Eller hur var det där?
Inte behöver du lyssna på mig. Det är ju bara ett tema som hösten erbjudit mig med ett fallande löv. En påminnelse om att det nu pågår ett skådespel som jag får betrakta och inspireras av då min natur inte skiljer sig från trädet utanför mitt fönster. Och nog tackar kroppen för barnets position, framåt fällningar och vridningar med stöd av bolster. Men då och då, kommer en ödmjuk krigare fram med starka armar och mjuka, inte slappa, händer.
Det kommer en vår snart. Men nu är vi vid porten till vinter. Och det är helt OK det med.
Med kärlek och värme, Alexandra Kambler
